Ibland tänker jag tillbaka på vilken fin och fruktansvärt rolig ponnytid jag hade. Hela min karriär och hela nyckeln till varför jag står här idag är på grund av en ponny, Tingeling. 

Det hela började 2007, första gången jag skulle rida ponnyn. Jag kommer ihåg det som om det vore igår, den dagen var ingen bra dag. Jag och min stora syster, Julia skulle gå ner till betet för att jag skulle få testa rida lilla Tingeling som stod på betet med sitt föl. Just då var Tingeling inte så gammal, 4 år. Såklart inte inriden eller något. Där kom lilla jag som skulle rida på den supersöta ponnyn. Ni kan egentligen tänka ut själva hur det gick.. En oinriden galen shettis på 4 år och en skitunge på 7 år.. Japp, Tingeling stegrade med mig och jag föll av. Jag sa då att jag aldrig mer skulle rida den ponnnyn. 

Men när det gått några dagar så blev jag mer och mer triggad på att jag faktiskt ändå skulle klara att rida ponnyn.. Hon var ju trots allt väldigt, väldigt söt. Jag började rida henne och det gick riktigt bra, min första tävling var en haloweencup som jag skulle rida Tingeling på, eftersom ingen annan ville rida den pigga och galna ponny. Även detta kommer jag väldigt tydligt ihåg. Tingeling började skena och springa ifrån mig redan efter några hopp. 

Men jag gav inte upp. Julia och jag tjatade på att vi skulle flytta till en gård och skaffa egna ponnyer. Efter ett tag orkade inte mamma och pappa motstå längre, det blev en gård och tillslut blev jag skötare på lilla Tingeling, som fortfarande slängde av mig och var allmänt galen. Då var jag bara skötare på Tingeling och det var egentligen ingen tanke på att jag skulle ta med henne till gården, men dagarna gick och vi kände att Tingeling kunde vara en bra ponny för mig att lära mig rida på. 

Vi fick hem ponnyerna och jag var lycklig, äntligen! Men det var inte lätt att ha så stort ansvar över en egen ponny. 

Efter några år, började jag tävla ponnygalopp och det var där det hela började. Min och Tingelings karriär skulle börja på riktigt nu. År 2010 red jag mitt första licenslopp, vi vann.   

Tingeling och jag på vårt första lopp ihop som slutade med en vinst. 

Tingeling var verkligen en toppenponny för mig, hon var inte alltid den snälla ponnyn som gjorde exakt som man sa. Det var ofta som jag ramlade av för att hon stegrade i starten eller innnan start. Men jag fick lära mig rida på riktigt, här var det inget mesande, vi lärde varandra, eftersom vi båda var unga och inte så rutinerade så hjälptes vi åt, vi blev ett riktigt team. Det är just därför som jag inte är så rädd för att rida knasiga och orutinerad hästar idag, jag fick ju lära mig det redan när jag var liten.  

Vår första vinst i Dalva De Oliviera serien, här fick vi träffa Stefan och Dalva, som vunnit Dubai world cup, oj vad stolta vi var. Året var 2011. 

Nämnde man namnet Tingeling så visste alla vem det var.

- åhh det är den lilla söta ponnyn.

- Ja det är den supersnabba.

- Hon är sååå söt..

Jag fick alltid höra det. Oavsett var man kom, hon är en sån ponny som stannar på näthinnan, en sån ponny glömmer man sällan. 

Vi vann på Falsterbo Horse Show, det är bland det roligaste jag någonsin gjort.

Vår resa fortsatte och det blev ännu fler vinster och placeringar i ponnygalopp, vi hann med så mycket, stora mästerskap efter ännu större mästerskap. Det var en helt fantastisk resa, men som ni vet så allting ett slut.

Året är nu 2012, vi red vårt andra skandinaviska mästerskap i Norge denna gång, det slutade med en fjärdeplats efter en taskig start, vi var dock glada ändå eftersom vi kommit 2:a året innan. 

13 oktober 2012, jag hade fyllt 12 år för en månad sedan, då var det dags för Tingeling att åka tillbaka till sitt gamla hem, som hon faktiskt är på än idag. Den dagen var inte så jobbig som jag trodde, såklart var jag väldigt ledsen och mitt hjärta hade ju gått i 2 delar men på något vis kände jag ändå att vår resa var klar då, vi hade hunnit med så mycket, roligt som jobbigt, känslosamt, spännande men framförallt lärorikt. 

Jag är så tacksam över att jag har fått rida fina Tingeling i hela 4 år och jag lärde mig extremt mycket, resan var inte alltid en dans på rosor, vissa dagar var bättre än andra men med Tingeling så blev allting så mycket lättare.

En ponny som Tingeling får man nog bara 1 gång i livet, om ens det och då ska man vara väldigt tacksam. 

Vårt bästa lopp någonsin tillsammans, vi vann med hästlängder och vi visade verkligen vart skåpet ska stå!

Med denna bilden, som för övrigt är både min och pappas favorit bild, så avslutar jag detta inlägg.